I totalt mörker upptäckte jag ljuset - min 4-dagars Darkroom-retreat

Vänner, kära självläkare,

För några dagar sedan kom jag ut ur ett fyra dagar långt Darkroom-retreat. Fyra dygn i totalt mörker. Utan ljus. Utan skärmar. Utan yttre stimulans. Bara jag, mitt andetag, min kropp och mitt inre. Det jag ska dela med dig nu är inte ett försök att vara dramatisk eller "spirituell". Det är min nakna upplevelse - vad som faktiskt kan hända när vi stänger ute allt yttre och stiger in i det som finns bakom våra ögonlock.

Jag skriver detta direkt efter retreatet, för att behålla känslan så ofiltrerad som möjligt. Det här är ingen putsad berättelse. Det är min verklighet, precis så som jag upplevde den.

För dig som inte hört talas om det tidigare: ett Darkroom-retreat innebär att du under flera dagar vistas i ett totalt mörklagt rum. Du får mat levererad tyst två gånger om dagen. Inga skärmar, inga lampor, inga klockor, inga samtal. Bara mörker och tystnad.

Det här var min första gång. Jag gick in utan några stora förväntningar - mest en känsla av nyfikenhet. Vad händer med sinnet, kroppen och själen när vi är helt bortkopplade från omvärlden?

Många undrar om det är läskigt att vara i totalt mörker. Jag förstår det, för det låter instinktivt obehagligt. Men så fort dörren stängdes, kände jag mig fri. På ett märkligt sätt blev mörkret tryggt, nästan omfamnande.

Jag hade orienterat mig i rummet innan dörren stängdes - jag visste var sängen stod, var toaletten fanns, hur jag kunde röra mig utan att slå mig. Sedan lade jag mig ner och bara vilade. Ett djupt andetag. Som om något inom mig visste: Nu börjar det. Nu får jag vara bara jag.

Jag hittade snart en rytm. Inte planerad, men intuitiv. Jag rörde mig mellan andningsövningar, meditation, stretching (jag stretchade otroligt mycket, varje liten muskel fick utrymme), vila (tog 3-4 korta vilopauser om dagen), spikmatta och foamroller. Jag duschade 3-4 gånger per dag - som en sorts ceremoniell återställning.

Mörkret gjorde kroppen så lyhörd. Jag kände varje spänning tydligt, varje signal från magen, hjärtat och ryggen. Det blev en fysisk påminnelse: Ta hand om mig själv bättre. Varje dag. Inte bara ibland.

Det kanske mest oväntade, och kanske det vackraste, var vad som hände med min röst.

Mörkret gjorde mig så känslig att jag började leka med tonerna. Utforska min röst. Och det var som att jag upptäckte en ny sida av den - en kraft, en frihet, ett uttryck jag inte visste att jag bar på.

Jag sjöng högt. Ljust. Djupt. Högt igen.

Jag sjöng sånger jag brukar sjunga med min dotter Vida - och då kom saknaden. Den där mjuka, vackra sorgen som bara uppstår när kärlek inte får uttryckas fysiskt. Och med saknaden kom tacksamheten. Till Vida. Till min fru, Priscilla. Till livet. Jag låg där i mörkret och kände mig överväldigad av allt jag har. Allt jag får dela. Allt jag får älska.

Det mest fascinerande var att allt började gå långsamt. Mörkret suddar ut tiden. Du har ingen aning om det är morgon eller kväll. Rörelserna blev långsamma, andningen djup. Jag tog pauser mellan varje övning. Flöt bort i tankar, i visioner. Ibland brast jag ut i skratt för att det kändes så overkligt att vara där. Med mig själv. I en annan värld.

Efter två dagar började jag uppleva något som kallas lucid dreaming - men inte bara under sömn, utan även i vaket tillstånd.

När du befinner dig i mörker så länge byggs melatonin-nivåerna upp i kroppen. Och när du vilar så mycket som jag gjorde, förskjuts sömnrytmen och du hamnar i REM-liknande tillstånd.

Det som hände var att mina tankar blev drömlika - så levande och intensiva att jag ibland fick påminna mig själv om var jag var.

Jag kunde tänka på en resa jag gjort och plötsligt kände jag dofterna, såg landskapet, hörde ljuden. Min inre bildvärld blev så rik att det var som att resa utan att röra mig. Det var inte bara minnet. Det var närvaro i minnet.

Varje dag fick jag mat klockan 09.30 och 18.30. Den ställdes tyst in genom en liten lucka. Jag hade pratat med Hesam innan om vad jag ville ha, och kände mig helt trygg. Hesam och Josephine, som driver företaget Inner Patience och som anordnar dessa retreat, hade skapat en så fin och hållande ram att jag kunde släppa taget helt. Vi hade också möjlighet att prata när Hesam kom med maten, men jag kände inte det behovet. Jag njöt så mycket av mitt eget sällskap att jag faktiskt blev förvånad när han och Josephine till sist knackade på och sa att det var dags att komma ut. Va? Redan? Ska jag komma ut nu?

Jag tror inte darkroom är för alla. Men jag tror att det är för dig som är öppen. För dig som söker. Som vill förstå dig själv bättre. Som vill lyssna djupare.

Du behöver inte börja med fyra dagar. Redan en helg, fredag kväll till söndag morgon kan ge dig något verkligt. Ett nytt perspektiv. En påminnelse. Ett möte med dig själv.

Vi lägger ofta pengar på weekends, på spa, på avkoppling. Och det är fint. Men det här… det här är något annat. Mörkret helar på ett sätt ljuset aldrig lyckas med. I alla fall inte för mig.